Mia Törnblom
Fakta om Mia
Mia Törnblom, eller Maria som hon heter är född 1967 i Stockholm, är en svensk livsstilscoach, författare och programledare. Hon är specialiserad på självkänsla och har skrivit böckerna Självkänsla nu, Mera självkänsla och den självbiografiska Så dumt. Hon har också varit programledare för programmet Nyberg och Törnblom tillsammans med Renée Nyberg.
Törnblom var sommarvärd 2007.
Text är från http://sv.wikipedia.org/wiki/Mia_T%C3%B6rnblom
Fotograf Elisabeth Ohlson Wallin © 2006 Mia Törnblom
Hyllad vägledare. Mia Törnbloms böcker har legat på topplistan i tre år. Varje dag får hon mejl från människor som lyckats förändra sina liv tack vare hennes råd. Alice Bah och Eva Röse är bara några av de framgångsrika personer som själva berättat att de fått hjälp av Mia.
Jag delade spruta med en hivpositiv
Coachen Mia Törnblom ville bli smal. Hon blev kriminell och heroinist.
Vi känner henne som den fräscha tjejen i grön plyschoverall som strålar av energi och talar om att vi har ett värde i oss själva, alldeles oavsett vad vi presterar.
– I tidigare intervjuer har jag inte velat tala om mitt förflutna. Jag har varit öppen med att jag knarkat, men har velat prata om min metod och mitt arbete snarare än om mig själv.
Med anledning av den nya självbiografiska boken ”Så dumt!”, om Mias sista dygn som narkoman och arbetet med att bli drogfri, gör hon dock ett undantag.
– Här känner jag att den resa jag varit med om kanske kan inspirera andra. Jag är etablerad och kan berätta om min bakgrund utan att mitt budskap förtas, resonerar Mia och pillar i sig kalkonskivorna och tomaterna från den grova frukostmackan.
Hon lägger sig till rätta i hörnsoffan uppe på vindsvåningen på Arbetargatan i Stockholm, där det egna företaget med fem anställda föreläsare håller till sedan i november i fjol.
– Jag hade en otroligt trygg barndom i Skärholmen. Mamma och pappa älskade och uppmuntrade mig. Jag spelade fotboll och hade lätt för mig i skolan.
Vad var det som gjorde att du började ta droger?
– Min längtan efter att bli smal var starkare än mitt motstånd mot knark. När jag som 15-åring började äta p-piller och gick in i ett långvarigt förhållande gick jag upp 20–25 kilo.
– När jag några år senare började jobba som nagelskulptris hängde jag med modellsmala tjejer på Café Opera. Jag blev erbjuden kokain, men var helt emot sådant.
– När jag var 19 år flyttade jag till Kanarieöarna. Där berättade en väninna om ett par superbra bantningspiller med amfetamin i. Hon varnade för att man kunde bli beroende och sade att man bara fick ta dem i två veckor.
Mia testade – och fastnade direkt. Kilona rasade av kroppen och Mia ökade snart dosen från två tabletter om dagen till tio och hon åt dem i hela tio månader.
– De dagar jag inte fick tag på bantningspillren blev jag supertrött och hungrig, så jag trodde att jag skulle bli tjock som en elefant om jag slutade.
Hur tog du steget från bantningspiller till tyngre saker?
– I och med att det var amfetamin i tabletterna, intalade jag mig att det inte var så farligt att pröva kokain. När jag var i London med min rike dåvarande kille låtsades jag att jag inte förstod att det även var heroin i pulvret. Jag tyckte om effekten och hade inte längre några skrupler.
– Jag var så säker på att jag inte kunde bli beroende. Under uppväxten i Skärholmen hade jag sett hur folk fastnade i missbruk, men de kom oftast från trassliga hemförhållanden och mådde dåligt och det gjorde ju inte jag.
Berätta!
– De första 2,5 åren rökte och snortade jag bara heroinet. Under tiden rasade mycket i mitt liv. Jag klarade inte längre av att driva mitt företag och började tidigt umgås med folk som var kriminella. Jag var nog ganska orädd och jag vågade göra saker som få andra tjejer gav sig in i.
– När man som jag är blond och ser helt oskyldig ut så kan man komma undan med ganska många brott, för det är ingen som tror en om sådant. Hade jag haft mörkt hår och sett utländsk ut hade de förmodligen tagit mig i till exempel tullen.
Vad tänkte du när du begick brott?
– Jag hittade alltid på bortförklaringar. Jag förnekade totalt inför mig själv att jag hade stulit av en kompis. På något sätt intalade jag mig att jag mina bedrägerier inte drabbade folk personligen. Visserligen slog jag aldrig någon, men jag betalade andra för att göra det åt mig, vilket självklart inte är bättre.
Tog sig ur missbruket. När smärtan över vem Mia hade blivit inte längre gick att tränga undan växte viljan fram att ta sig ur livet som kriminell heroinist. Hon såg till att hon hamnade på häktet och gick i behandling. Nu har Mia snart varit nykter och drogfri i 12 år.
När man börjat läsa din nya bok kan man inte lägga den ifrån sig. Jag reagerade dock på att passagen om hur du blev brutalt misshandlad med en skruvmejsel och en trasig glasflaska är väldigt kortfattad. Varför?
– Den här boken handlar om vad jag har gjort för att vända mitt liv och laga mig efter allt det hemska jag varit med om och all den skada jag har åsamkat andra. Jag ser ingen relevans i att berätta hur misshandeln gick till.
– För att kunna bli hel igen var jag tvungen att förlåta mig själv. I nio månader levde jag i en väldigt destruktiv relation. Jag skämdes så mycket, för som tonåring hade jag hållit brandtal om att man minsann skulle gå vid första slaget. Vid den tidpunkten hade jag så låg självkänsla i och med mitt missbruk att jag inte hade kraft att gå. Det var först när polisen tog honom som jag lyckades bryta mig loss.
En del kvinnor prostituerar sig för att finansiera sitt missbruk. Varför gjorde inte du det?
– Jag hade lärt mig andra sätt att dra in pengar.
Du skriver i boken att du delar spruta med en hivpositiv man. Vilka risker utsatte du dig för?
– I grunden var jag väldigt noga med att koka mina verktyg och att inte dela dem med andra, men svettig av abstinens tänkte jag inte efter. Jag är otroligt tacksam att jag inte fick hiv eller några andra fysiska men av missbruket. Min hepatit har läkt ut av sig själv.
Vad var det som fick dig att bryta mönstret och bli drogfri?
– Smärtan gjorde att jag till slut insåg hur mycket jag hade sårat mina nära och kära. Den sista gången jag ringde på mammas dörr vägrade hon att släppa in mig. Det var det bästa hon kunde ha gjort, för då kunde jag inte längre skylla på någon annan. Jag var tvungen att inse att jag var problemet. I boken får min mamma och mina andra anhöriga berätta om hur det var för dem.
– När jag blev tagen av polisen erkände jag brott jag hade begått dagen innan, för jag insåg att på häktet skulle jag kunna tända av. Jag dömdes till kontraktsvård och fick komma till ett behandlingshem.
Och du har inte haft några återfall sedan den dagen, 1996?
– Nej. Vad det gäller den fysiska abstinensen så är det värsta över efter en vecka. Tidigt fick jag insikten om att jag aldrig någonsin skulle kunna ta en drog på ett kontrollerat sätt, för jag hade förbrukat mina marginaler. En dos till och jag skulle dö. Jag dricker inte ens, men det är heller ingenting som fattas mig.
Hur har du klarat detta?
– Jag insåg att jag hade bra självförtroende, men att min självkänsla varit låg.
– Därför började jag jobba med att lära mig känna mitt egenvärde.
– En stor del i tillfrisknandet har varit att gottgöra dem jag skadat, såväl ekonomiskt som genom att arbeta ideellt i skolor och fängelser.
– Att vägleda andra är också ett sätt att ge vidare de erfarenheter jag har fått längs vägen.
Michael, som Mia gifte sig med 2005 efter bara fyra månaders förhållande, jäktar förbi på kontoret och Mia ger honom ett kärleksfullt ögonkast.
– Han är otroligt driftig och bra på att bygga företag. Sedan ett par månader tillbaka jobbar vi tillsammans. Det funkar skitbra, men skulle det gå ut över äktenskapet skulle vi genast tänka om.
Vad var det du föll för hos Michael?
– Jag kände en av hans kompisar och första gången vi träffades visste jag direkt att jag ville ha honom. Han var inte lika övertygad, så det tog en månad av målmedvetet arbete för att få till en första dejt. Jag övertalade bland annat en kompis att köpa in datatjänster från Mickes dataföretag, bara för att få träffa honom, ha ha.
– Sedan vår första dejt har det varit vi. Han är snabb, smart, rolig och jättevacker.
Mia lovordar den tolvårige bonussonen, men drömmer också om att få egna barn.
– Vi jobbar på det, men jag är ödmjuk. Jag är snart 41 år och då kan man inte ta för givet gåvan att få bli mamma. Å andra sidan har jag ett fantastisk liv i dag och blir Micke och jag inte föräldrar tillsammans så kan jag leva med det.
När jag intervjuar kändisar för SÖNDAG refererar så gott som alla till dina böcker. Hur känns det att vara förebild för så många?
– Det känns fantastiskt att jag lyckats skriva en bok som berör så många människor. Jag är vanlig och bjussar på mina tillkortakommanden och jag tror att det är det folk gillar.
Text är från http://www.expressen.se/noje/1.1166444/mia-tornblom-jag-delade-spruta-med-en-hivpositiv
Du kan följa med oss igenom hennes övningar och läsa någons jag-bra-boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar