Leksands hockey IF

Här presenterar jag Leksands hockey IF

Visste du att? (uppdaterad senast i november 2007)

Visste du att:
- ishallen i Leksand var den åttonde i landet när den byggdes 1965. Den konstfrusna banan hade invigts nio år tidigare, 1956.
- de 30 hemmamatcherna i Elitserien och kvalserien säsongen 2005-06 lockade fler åskådare än någonsin till Ejendals Arena, 182.927 stycken.
- det officiella publikrekordet hemma lyder på 12.719 personer, mot Brynäs 1964 (utomhus).
- Åke Lassas blev 1949 föreningens förste landslagsman. 1952 tog han också föreningens första OS-medalj: Brons vid OS i Oslo.
- efter Sveriges OS-guld 1994 i Lillehammer benämndes Leksand "Guld-byn", eftersom hela fem leksingar ingick i OS-laget: Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Magnus Svensson, Roger Johansson och Niklas Eriksson. Dessutom deltog Greg Parks i Kandas silverlag och Peter Ciavaglia i Team USA i Lillehammer.
- följande spelare har blivit världsmästare med Tre Kronor när de representerade Leksand: Sigurd Bröms (1953 och 1957), Vilgot Larsson (1957), Magnus Svensson (1987), Jonas Bergqvist (1987, 1991 och 1998), Tomas Jonsson (1991) och Johan Hedberg (1998).
- följande svenska världsmästare har under karriären också representerat Leksand: Nils Nilsson (1962), Åke Lilljebjörn (1987), Anders Carlsson (1987 och 1991), Kjell Samuelsson (1991), Per-Erik Eklund (1991), Peter Åslin (1992), Christer Olsson (1998), Tommy Westlund (1998), Andreas Karlsson (2006) och Jonas Nordquist (2006).
- följande spelare, som under karriären representerat Leksand, har spelat i NHL: Thommy Abrahamsson, Jergus Baca, Mike Bales, Ladislav Benysek, Stefan Bergkvist, Jonas Bergqvist, Jiri Bicek, Francis Bouillon, Per-Olov Brasar, Greg Brown, Robert Burakovsky, Anders Carlsson, Peter Ciavaglia, Per-Erik Eklund, Kari Eloranta, Roland Eriksson, Tomas Forslund, Sean Gauthier, Chris Govedaris, Johan Hedberg, Göran Högosta, Victor Ignatiev, Roger Johansson, Tomas Jonsson, Hannu Järvenpää, Andreas Karlsson, Mike Kennedy, Richard Kromm, Dan Labraaten, Bengt Lundholm, Jan Nemecek, Christer Olsson, Greg Parks, Ricard Persson, Michael Ryder, Kjell Samuelsson, Ulf Samuelsson, Andy Schneider, Lars-Erik Sjöberg, Jarrod Skalde, Tomas Srsen, Mike Stapleton, Thomas Steen, Magnus Svensson, Pavel Trnka, Mike Watt, Tommy Westlund, Johan Witehall, Roman Vopat, Tomi Pettinen, Mike Siklenka, Juha Lind, Robert Petrovicky och självaste Ed Belfour
- följande spelare har vunnit Stanley Cup: Tomas Jonsson med New York Islanders (1982 och 1983), Ulf Samuelsson med Pittsburgh Penguins (1991 och 1992), Kjell Samuelsson med Pittsburgh Penguins (1991), Jiri Bicek med New Jersey Devils (2003), Ed Belfour med Dallas Stars (1999).
- hela 26 spelare som representerat Leksand är STORA GRABBAR: Sigge Bröms, Åke Lassas, Vilgot Larsson, Nils Nilsson, Folke "Totte" Bengtsson, Lars-Erik Sjöberg, Thommy Abrahamsson, Christer Abrahamsson, Mats Åhlberg, Dan Söderström, Dan Labraaten, Per Olov Brasar, Göran Högosta, Hans Jax, Ulf Weinstock, Roland Eriksson, Bengt Lundholm, Tomas Jonsson, Per-Erik Eklund, Thomas Steen, Åke Lilljebjörn, Jonas Bergqvist, Anders Carlsson, Lars Karlsson, Peter Åslin, Magnus Svensson.
Historiska pärlor Nedanstående texter är några korta utdrag ur boken "Från Byalagen till Leksand Stars" av Lars Östman, utgiven 1996 men nu slutsåld.
1938 spelade Leksand sin första ishockeymatchSom ytterligare ett led i propagandan för den nya sporten anordnades en första match mot en annan klubb redan vid säsongens början. Minnet av denna match, söndagen den 16 januari 1938, skulle länge dröja kvar i Siljansbygden. Mora IK kom på besök för första gången. Utgångsläget var osäkert. Var det överhuvudtaget meningsfullt att spela Mora mot Leksand. Borde man inte dela i stället?
Det blev Mora mot Leksand. Den allra första generationen av ishockeyspelare i LIF, som nu skulle spela sin premiärmatch, hade alla sin bakgrund i bandyn. Mer än halva bandylaget fortsatte med ishockey. Det var inte någon brist på villiga spelare till matchen. Någon kom med skridskorna på cykeln, fick inte plats i laget, tyckte väl inte denna historiska premiärmatch var så mycket att titta på utan åkte i stället till Rättvik för att se allsvensk bandy.
Först spelades tre ordinarie perioder med resultatet 8-0, till LIF, och så en extraperiod på begäran av Mora med förhoppningen att det åtminstone skulle bli något mål. Vid 11-0 bröts matchen. LIFs spelare var visserligen ovana vid den långa och vinklade ishockeyklubban, men skickligheten som skridskoåkare gav resultat.
Laget går upp i högsta serienAvgörandet fälldes vid en match i dagsljus en söndag på Kristinebergs idrottsplats i västra Stockholm mot Karlberg. Det var LIFs första i Stockholm någonsin, men publikstödet var kraftigt som så många gånger senare. Karlberg inledde bäst men snart gled matchen över i LIFs händer. Stig Påfvels och Einar Jonsson gav laget ledningen med 2-0 i första perioden, mellanperioden blev mållös, varefter Einar Jonsson och Anders Brisell gjorde ytterligare varsitt mål: 4-0 till LIF.
Det var söndagen den 29 februari 1948 och Leksands IF var i allsvenskan. På tåget hem intogs en segermåltid i restaurangvagnen. Laget var ungt och törstigt. Redan i Uppsala måste restaurangens förråd av mjölk fyllas på. När tåget rullade in på Leksands järnvägsstation på kvällen hade mycket folk samlats för att hylla och fira. Nu var LIF en av tolv klubbar i högsta divisionen bland de cirka 350 som fanns organiserade i Sverige.
De första matcherna i högsta serienSerien började mycket bra. Den första allsvenska matchen spelades hemma mot Matteuspojkarna lördagen den 27 november 1948. Det hade varit ovisst om den skulle komma till stånd; kylan såg länge ut att bli otillräcklig för spelbar is.
Matchen fick en dramatisk början, när målvakten Sven Allard fick en puck i huvudet och blev påtagligt omtöcknad. LIF hamnade i underläge 1-4 i första perioden; det första LIF-målet inspelades av Åke Lassas. Sven Allard kvicknade till, Åke Lassas gjorde en stormatch med del i fem mål och LIF vände.
Med sitt femte mål, inspelat av Pelle Jacobson tog LIF för första gången ledningen i en allsvensk match. Slutresultatet blev 8-5. I den andra matchen, som också spelades hemma, besegrades tidens främsta storhet, Södertälje, 3-2. Bättre kunde det inte ha börjat. Dragningskraften på publiken var stor och tilltagande. De nya läktarna med 1.400 platser visade sig behövas mer än väl.
Hemmapubliken under året skulle komma att bli 1.600 betalande i genomsnitt. Premiärmatchen mot MP hade lockat 1.100. Efter den lyckosamma inledningen följde två förluster, mot AIK hemma och Mora borta. I nästkommande hemmamatch mot Mora sattes nytt publikrekord med 2.175 betalande. Det var en av de 'stora daldanserna'...
Hockeyfeber på heltidDet satte färg på hela sporten att toppishockey inte längre var en smal företeelse begränsad till Stockholm och dess närmaste omgivningar utan kunde utövas även i orter som Gävle, Skellefteå och Leksand. Som nyblivet topplag fick LIF riksintresse ur massmediernas synvinkel. LIF var inte bara en uppstickare i största allmänhet. Att 'lilla Leksand' kunde konkurrera med storstaden var naturligtvis en extra krydda, något av Davids kamp med Goliat. Det fanns profiler att skriva om som landslagsmännen Åke Lassas, Sigge Bröms och Vilgot Larsson. Tillresta reportrar kunde därtill notera ett sällsynt starkt folkligt intresse.
Börje Lantz text i Aftonbladet i januari 1957 speglade något av stämningen i bygden: 'Men frågan är väl om inte käraste ögonstenen här uppe nu definitivt blivit ishockeyn. Det rör sig inte längre om ett intresse, nej det är ren feber. Alla är angripna från den minsta lilla pys till 78-åriga moster Brita på Tre Kullor. Alla talar om samma sak: "Ishockey, Leksands IF och Åke Lassas.
Matchernas matchLaget stod inför en sista avgörande match mot Djurgården hemma i Leksand. Vid seger skulle Leksand bli svenska mästare.
Matchen, den 10 februari 1959, har beskrivits som tidernas största idrottsliga folkfest i Leksand, om än inte enbart med ljusa inslag. Det exakta antalet åskådare har nog aldrig kunnat klarläggas, men kanske så många som 14.000 såg matchen. Den officiella siffran är väsentligt lägre, 11.870. Många tog sig in genom klippta hål i staketet runt idrottsplatsen. 'Tyvärr stormades anläggningen av en större mängd ishockeyintresserade', som sektionen skrev i sin årsrapport senare. Publikköerna utanför isstadion före matchen var några hundra meter långa som mest och trängseln inne på området svårartad.
De båda första perioderna blev mållösa trots en stundtals intensiv press från Djurgårdens sida. Efter två minuter av den sista perioden tog LIF ledningen. 'Lollo' Lassas och Stig Påfvels kom farande mot den ensamme Lasse Björn, sedan Roland Stoltz inte hunnit tillbaka från ett anfall. 'Lollo' sköt och Djurgårdens målvakt lämnade en retur, som Stig satte i mål.
Glädjen och starka förhoppningar om ett svenskt mästerskap stod sig i 53 sekunder tills Kalle Lilja kvitterade. Pucken gick strax under armen på 'Pära' Karlström. Långt fram i livet kunde 'Pära' fortfarande nästan känna draget av den pucken. I den andra hälften av perioden gjorde sedan Djurgården ytterligare två mål.
TaknattaSommarens stora händelse var Tak-natta, som arrangerades av föreningen och 'de tiggarsakkunniga' tillsammans. Själva namnet var nog 'Pära' Karlströms idé, kläckt en kväll på konditori Siljan.
När affärerna stängdes på lördagsmiddagen den 12 juni (1965) lövades samhället, tillfälliga anläggningar uppfördes och några timmar senare började festen på gator och torg. Det fanns flera scener och flera dansbanor, ett tivoli, oräkneliga stånd för försäljning och lotterier samt en auktion, där generösa köpare kunde bidra. I en lokal för en blivande sportaffär gjorde en grupp från Vansbro, Slamcreepers med Björn Skifs, ett av sina tidigaste framträdanden, utan ersättning.
Det var danstävlingar och en publikdragande tävling i höjdhopp för damer med korta kjolar. Varje timme utlottades en skottkärra med matvaror. Priser och vinster skänktes, liksom andel av de öppna butikernas och restaurangernas överskott. Ett par hundra LIF-medlemmar tjänstgjorde, och publiken kom i tusental efter tusental. Först fram vid tre-tiden på natten var festen slut. Idén hade visat sig lyckad. Barometern steg från 60.000 till nästan 90.000. Under tre av de kommande somrarna ordnades nya Tak-nätter trots att taket då fanns på plats.
En danskväll i ÄngelholmPå våren 1979 hade Tage Eriksson som SJ-anställd åkt på kurs till Ängelholm. Han bjöd upp en dam under en danskväll och konverserade om Leksand, dess ishockeylag och sin ledarroll.
Det var ett intressant ämne också för damen. Hon berättade om sin son Jonas, som spelat i Skånes TV-pucklag och nu funderade på sin framtid. Tage förde hockeygymnasiet i Leksand på tal. Han inbjöds att kvällen efter berätta vidare i familjen Bergqvists hem.
För Jonas blev det en spännande väntan. Det verkade nästan som den stora chansen hade kommit. Han trodde sig inte kunna utvecklas tillräckligt som spelare, om han stannade i Rögle. Leksand var hans favoritlag. Han hade inte studerat på något år utan arbetat i familjens företag men nu ville han gärna läsa vidare. Något undrande var han inför Tages besök. Vem var mannen som skulle komma? Han hade sagt sig vara ordförande, men en uppcheckning hade visat att LIFs ordförande hette Mårtas.
Tage kom, intresset från Jonas och hans familj bestod, Jonas sökte till hockeygymnasiet och antogs. Den slutliga kontakten från föreningens sida dröjde dock. Strax före sista övergångsdag kom till slut handlingarna från LIF. Jonas, hans äldre bror Stefan och en Rögle-ledare gick till posten för underskrifter. Ännu inte 17 år fyllda flyttade Jonas till Leksand på sommaren 1979.
Magnus Svensson kom till Leksand redan 1974Magnus Svenssons första kontakt med LIF kom genom hockeyskolan. Han och några kamrater i hemstaden Tranås hade läst om skolan i tidningen Buster, och tio grabbar for till Leksand på sommaren 1974. Magnus var 11 år gammal och återvände de båda följande somrarna. LIF-ledare fick upp ögonen för honom, bjöd honom på skolan en fjärde sommar och på träning med ett pojklag under sportlovet följande vinter. LIF blev förstås Magnus favoritlag.
För Magnus i unga år betydde ishockeyn det mesta, för att inte säga allt. Det styrde också hans val av klubb. Äran och glädjen att få komma till en anrik storklubb som LIF, därtill favoritlaget, vägde tungt. Framtid och studier spelade mindre roll. Han prövade på hockeygymnasiet men kände sig föga lockad att studera.
Trots inställningen till LIF var det på vippen att Magnus gått till HV 71 när han 1982 skulle lämna Tranås AIF efter några A-lagsår. HV 71 spelade i divisionen under elitserien. Ryktet om Magnus kontakter med HV nådde dock på outredda vägar snabbt Leksand, LIF hörde av sig och Magnus skickade aldrig iväg de papper han redan undertecknat. Därmed var emellertid inte komplikationerna över. Tranås AIF, eller snarare ordföranden i dess ishockeysektion, satte sig på tvären. Det föreföll som om Tranås inte skulle medge övergången till LIF. Under sommaren redde saken ut sig. 'Vi inser att vi handlat fel', skrev Tranås IF till ishockeyförbundet i samband med en dispensansökan.

Texten från http://www.leksandsif.se