Här presenterar jag Liverpoll FC
Liverpool FC (även kända som The Reds) är en engelsk fotbollsklubb från hamnstaden Liverpool. Klubben bildades 15 mars, 1892 och har Anfield som sin hemmaarena.
Liverpool är Englands mest framgångsrika fotbollslag genom tiderna. Laget har vunnit den engelska förstaligan 18 gånger, (senast 1990) vilket är flest av alla engelska lag. Utöver ligavinsterna har klubben även vunnit vunnit 5 stycken Europacupen- och UEFA Champions League-titlar (senast 2005).
Liverpool hade sin absolut största storhetstid under 1970-talet och 1980-talet. 1984 var ett gyllene år för klubben då man vann Engelska ligan, Europacupen för mästarlag (nuvarande UEFA Champions League) och Engelska ligacupen.
Klubben har också varit inblandat i två av de största olyckorna i fotbollshistorien: olyckorna vid Heyselstadion under finalen av Europacupen för mästarlag (nuvarande UEFA Champions League) 1985 mot Juventus då 39 supportrar (mestadels italienska Juventussupportrar) dog och Hillsborough under semifinalen av FA Cupen 1989 då 96 Liverpoolsupportrar miste sina liv.
Historia
1892–1915: Liverpool FC bildas Historien om Liverpool FC börjar i grannklubben Everton, som bildades 1878. Everton hade spelat på Anfield sedan 1884, men under sju år höjde arenaägaren John Houlding hyran från 100 pund till 250 pund. Everton bestämde sig därför för att flytta till Goodison Park och Houlding hade nu en arena men inget lag. I januari 1892 försökte Houlding bilda en ny klubb kallad "Everton Football Club and Athletic Grounds Company plc", men namnet godkändes inte av fotbollsförbundet eftersom det redan fanns en klubb med namnet Everton. Ett fåtal medlemmar från Everton stod på Houldings sida, och den 15 mars 1892 bildades Liverpool Football Club. Tack vare ett lån från Houlding på 500 pund kunde lagledaren John McKenna värva ett dussintal spelare från Skottland, vilket gjorde att laget blev känt som "Team of all the Macs" efter spelarnas efternamn.
Liverpool ansökte om medlemskap i The Football League, men fick avslag och gick istället med i Lancashire League. Den 1 september 1892 spelade Liverpool sin första match, en vänskapsmatch mot Rotherham Town. Liverpool vann med 7–1 och Malcolm McVean gjorde det första målet. Man hade dock svårt att locka publik till matchen, som bara bevittnades av några få personer. Samma dag hade Everton spelat inför 10 000 åskådare på Goodison Park.[1] Två dagar senare spelade Liverpool sin första tävlingsmatch, då man besegrade Higher Walton med 8–0 i Lancashire League. Säsongen slutade med att laget vann både ligatiteln och Liverpool Senior Cup. I cupfinalen besegrades Everton med 1–0 i det första Merseysidederbyt. 1893 valdes klubben in i The Football League. Första matchen slutade med en 2–0-seger över Middlesbrough Ironopolis och Liverpool tog så småningom hem seriesegern i division två utan att förlora en enda match. Efter att ha besegrat Newton Heath (sedermera Manchester United) med 2–0 i en så kallad testmatch tog Liverpool steget upp i division ett. Det skulle dock bli betydligt tuffare i den högsta divisionen. Laget kom sist och flyttades ner till division två efter förlust mot Bury i en testmatch.
Ett år senare, 1896, var Liverpool tillbaka i division ett efter att ha besegrat Small Heath (sedermera Birmingham City) och West Bromwich Albion i en serie testmatcher. Tom Watson anställdes som lagledare och Liverpool blev nu ett etablerat lag i division ett. En av Watsons viktigaste värvningar var köpet av den skotske centerhalven Alex Raisbeck från Stoke City. Säsongen 1900/01 blev Liverpool ligamästare för första gången. Framträdande spelare i laget var, förutom lagkaptenen Raisbeck, backen Billy Dunlop, yttern Jack Cox samt centern Sam Raybould som blev klubbens bäste målskytt med sjutton ligamål. Laget lyckades inte försvara ligatiteln, utan sjönk till elfte plats året efter. Säsongen 1902/03 kom Liverpool på femte plats, fyra poäng efter mästarlaget The Wednesday, och Sam Raybould vann skytteligan med 31 ligamål. Raybould var skadad under stora delar av säsongen 1903/04, vilket bidrog till att laget kom näst sist i tabellen och flyttades ner till division två. Liverpool tog sig dock snabbt tillbaka, och två år efter nedflyttningen var man återigen ligamästare. Viktiga spelare i laget var högeryttern Arthur Goddard som spelade samtliga matcher samt Joe Hewitt som blev klubbens bäste målskytt med 24 ligamål.
Efter ligasegern fick Anfield två nya läktare: en huvudläktare på långsidan samt den så kallade Spion Kop på ena kortsidan. Anfield hade nu plats för 50 000 åskådare, men under de närmast följande åren nådde laget inga framgångar. Säsongen 1909/10 gjorde dock Jack Parkinson 30 ligamål och vann skytteligan. Laget kom på andra plats i tabellen, fem poäng efter Aston Villa. Under åren fram till första världskrigets utbrott höll Liverpool till i nedre halvan av ligatabellen. Viss framgång nåddes dock 1914, då man gick till final i FA-cupen för första gången efter att i semifinalen ha besegrat ligatvåan Aston Villa. I finalen på Crystal Palace i London blev det förlust mot Burnley som gjorde matchens enda mål. Denna final var den sista som spelades på Crystal Palace och den första som bevittnades av en monark – på läktaren satt kung Georg V. Ett år senare var klubben inblandad i mindre smickrande sammanhang. Liverpool låg i mitten av tabellen och mötte i sista omgången Manchester United, som behövde vinna matchen för att inte ramla ur serien. Efter en överenskommelse lagen emellan fick Manchester United vinna med 2–0, och när det avslöjades att matchen var uppgjord blev fyra spelare i vardera laget avstängda på livstid.
1919–1939: Mellankrigstiden Trots den uppgjorda matchen innan kriget, fick både Liverpool och Manchester United spela kvar i division ett. Avstängningen av spelarna hävdes också, och den officiella förklaringen var att båda lagen behövde all hjälp de kunde få efter att ha drabbats av stora förluster under kriget.[2] David Ashworth anställdes som ny lagledare och införde nya, mer moderna träningsmetoder. Han förfogade över ett lag med en stabil defensiv bestående av den irländske landslagsmålvakten Elisha Scott samt backarna Ephraim Longworth och Don MacKinlay som lade grunden till lagets kontraattacker. Efter två fjärdeplatser tog Liverpool sin tredje ligatitel 1922. Liverpool förväntades bli den dominerande klubben under 1920-talet, och man tog också sin andra raka ligatitel 1923. Detta trots att Ashworth lämnade klubben mitt under säsongen för att bli tränare i Oldham Athletic. Matt McQueen, som tidigare suttit i klubbens styrelse, tog över som tränare men efter ligasegern började Liverpool tappa mark. Efter fem år som tränare avgick McQueen i februari 1928 på grund av dålig hälsa. Innan han lämnade klubben värvade han den sydafrikanske anfallaren Gordon Hodgson som kom att göra 241 mål på 377 matcher för Liverpool.
George Patterson ersatte McQueen som tränare. Patterson hade tidigare varit assistent till Tom Watson och hade även hand om laget under första världskriget. Under hans ledning var Liverpool ett mittenlag i ligan och man lyckades inte heller prestera några anmärkningsvärda resultat i FA-cupen. Säsongen 1935/36 kom laget på nittonde plats i tabellen och var nära att åka ur efter att bara ha vunnit tre av de tjugo sista matcherna. De svaga resultaten i kombination med en sjukdom gjorde att Patterson avgick efter säsongen. Under sin tid i klubben gav han chansen till två unga spelare som kom att bli tongivande: Jack Balmer och Phil Taylor. Han värvade även halvbacken Matt Busby som senare skulle fira stora framgångar som tränare i Manchester United. Den nye tränaren George Kay kunde inte heller han göra Liverpool till en toppklubb innan andra världskriget satte stopp för ligaspelet 1939.
1945–1959: "Liddellpool"
Efter kriget var Liverpool med i FA-cupen säsongen 1945/46, men blev utslaget av Bolton Wanderers i fjärde omgången. Ligaspelet återupptogs följande säsong och Liverpool blev ligamästare, en poäng före Wolverhampton Wanderers och Manchester United. I laget fanns bland annat den snabbe vänsteryttern Billy Liddell, som hade kommit till klubben redan 1939 men som fick vänta med ligadebuten till efter kriget. På vänsterhalven fanns Bob Paisley som senare kom att fira stora triumfer som tränare och för målskyttet stod främst anfallarna Jack Balmer och Albert Stubbins. Ligasegern 1947 var dock inte början på någon storhetstid. Istället sjönk laget till mitten av tabellen och Billy Liddell var med sin förmåga att utmana försvarare och göra mål en av få spelare som höll riktigt hög klass. Liddells inflytande var så stort att laget fick smeknamnet "Liddellpool".[3] Liverpool gick visserligen till final i FA-cupen 1950, men förlorade där mot Arsenal med 2–0. Tränaren George Kays hälsa var inte den bästa, vilket ledde till att han avgick i januari 1951. Han ersattes av Don Welsh som hade gästspelat i Liverpool under andra världskriget och som närmast kom från ett tränaruppdrag i Brighton.
Under Welsh ledning fortsatte laget att halka efter och inte ens Billy Liddell kunde förhindra nedflyttning till division två efter att ha kommit på sista plats i tabellen säsongen 1953/54. Man lyckades inte bättre i tvåan utan kom på elfte plats, vilket var klubbens sämsta placering någonsin. Don Welsh värvade spelare som inte lyckades prestera som förväntat och i slutet av säsongen 1955/56 fick han sparken. Ett undantag var vänsteryttern Alan A'Court som kom med i Englands VM-trupp 1958 trots att Liverpool spelade i division två. Phil Taylor, som hade varit med om ligasegern 1947 som spelare och som hade funnits med i klubbens tränarstab, tog över som huvudtränare. Han ledde laget till en tredjeplats och två fjärdeplatser i division två innan han lämnade klubben i november 1959. Taylor blev därmed den förste tränaren i Liverpool som aldrig ledde laget i högstadivisionen. Han hann dock med att värva Roger Hunt som kom att bli en av klubbens främsta målskyttar genom tiderna.
1959–1974: Bill Shankly-eran The Shankly gates, Shankly-grindarna. "You'll never walk alone" är en återkommande, otroligt populär sång i Storbritannien och har flera gånger toppat singellistan med olika artister. På Anfield sjungs den av Liverpools fans när laget kommer in på planen, och tas ofta upp som allsång när man anser att laget behöver stöd.När Liverpools ordförande T.V. Williams i december 1959 skulle anställa en ny tränare, vände han sig till Bill Shankly i Huddersfield Town. Shankly accepterade erbjudandet, men krävde att Liverpools styrelse inte skulle lägga sig i laguttagningar och värvningar av spelare.[4] Han fick som han ville och inledde arbetet med att göra Liverpool till en storklubb att räkna med. Shankly införde nya träningsmetoder och ändrade lagets spelstil. Hans filosofi var att det var bättre att passa bollen bakåt till en medspelare än att bli av med den genom att sparka bollen framåt på chans. Shankly värvade ett flertal spelare och gjorde sig av med dem som inte passade in. Unga spelare som högeryttern Ian Callaghan och högerbacken Chris Lawler fick chansen i laget och Shankly värvade även den storväxte centerhalven Ron Yeats från Dundee United och anfallaren Ian St. John från Motherwell. På ledarsidan anställdes Bob Paisley och Joe Fagan som assistenter till Shankly och efter två tredjeplaceringar i division två vann man serien 1962 och tog steget upp i ettan. Återkomsten till division ett slutade med en åttondeplats och ett år senare, 1964, var Liverpool ligamästare för sjätte gången. Laget slutade fyra poäng före tvåan Manchester United och anfallarna Hunt och St. John svarade tillsammans för 52 av lagets 92 ligamål.
Säsongen 1964/65 slutade laget på sjunde plats i ligan, men i cupspelet gick det bättre. Efter seger över Chelsea i semifinalen tog man sig till final i FA-cupen. I finalen på Wembley väntade Leeds United, och efter 90 mållösa minuter gick matchen till förlängning. Roger Hunt gav Liverpool ledningen efter ett inlägg från vänsterbacken Gerry Byrne, men Billy Bremner kvitterade strax efteråt. Byrne spelade för övrigt en stor del av matchen med brutet nyckelben, men då inga avbytare var tillåtna fick han fortsätta spela.[5] Sju minuter före slutet av förlängningen gjorde Ian St. John målet som gav Liverpool dess första seger i FA-cupen. Laget hade även gått till semifinal i Europacupen och tre dagar efter FA-cupfinalen mötte man Inter hemma på Anfield. Liverpool vann med 3–1, men föll med 3–0 i returen på San Siro i Milano. Under säsongen etablerade sig den hårt spelande försvararen Tommy Smith i laget. Liverpool vann sin sjunde ligatitel säsongen 1965/66, då man bara använde sig av 14 spelare – nio spelare spelade minst 40 av de 42 ligamatcherna. Laget deltog också i Cupvinnarcupen där man slog ut Juventus i första omgången. Man tog sig till final efter seger över Celtic i semifinalen, men på Hampden Park i Glasgow förlorade Liverpool mot Borussia Dortmund med 2–1 efter förlängning.
Efter framgångarna i mitten av 1960-talet skulle det dröja några år innan man lyckades vinna nästa stora titel. Liverpool tillhörde fortfarande toppklubbarna i ligan, men mot slutet av 1960-talet började spelarna i Shanklys första storlag att komma till åren. Shankly inledde en generationsväxling och värvade flera unga spelare från klubbar i de lägre divisionerna som Steve Heighway, Emlyn Hughes, John Toshack och målvakten Ray Clemence. Kvar i laget fanns Ian Callaghan, Chris Lawler och Tommy Smith som tillsammans med de nya spelarna tog laget till final i FA-cupen 1971, där det dock blev förlust mot Arsenal med 2–1 efter att Heighway givit Liverpool ledningen i förlängningen. Laget gick även till semifinal i Mässcupen, men förlorade där mot Leeds United. Efter säsongen värvades Kevin Keegan från Scunthorpe och två år senare var Liverpool återigen ligamästare, mycket tack vare samarbetet mellan Keegan och Toshack. I UEFA-cupen tog sig laget vidare från semifinalen efter att ha slagit ut Tottenham Hotspur tack vare fler gjorda mål på bortaplan. I den första finalmatchen mot Borussia Mönchengladbach på Anfield vann Liverpool med 3–0 efter två mål av Keegan och ett av mittbacken Larry Lloyd. Målvakten Ray Clemence räddade dessutom en straffspark slagen av Jupp Heynckes. I returmatchen vann det tyska laget med 2–0, men Liverpool tog hem pokalen med sammanlagt 3–2. Säsongen 1973/74 kom Liverpool på andra plats i ligan, men istället vann man FA-cupen för andra gången. Liverpool var överlägset i finalen mot Newcastle United och vann med 3–0 efter att Kevin Keegan återigen gjort två mål. Även Steve Heighway gjorde mål och fick revansch för finalförlusten tre år tidigare. Efter säsongen valde Bill Shankly att kliva åt sidan. Det sista han gjorde innan han avgick var att värva Ray Kennedy från Arsenal.
1974–1983: Bob Paisley erövrar Europa Bill Shankly efterträddes av den tidigare assisterande tränaren Bob Paisley, som hade varit i klubben som spelare och ledare sedan 1939. Paisley fortsatte det arbete som Shankly påbörjat och precis som sin föregångare värvade han spelare som passade in i Liverpools sätt att spela fotboll. Hans första värvning var högerbacken Phil Neal som från säsongen 1975/76 inte missade en enda ligamatch på åtta år. Strax därefter värvades även den kreative och löpstarke mittfältaren Terry McDermott från Newcastle United. Under Paisleys första säsong som huvudtränare kom laget på tredje plats i ligan och man blev också utslaget av Ferencvaros i andra omgången av Cupvinnarcupen. I första omgången besegrades norska Strömsgodset med 11–0 på Anfield, vilket är Liverpools största seger genom tiderna. 1976 blev Liverpool ligamästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. I UEFA-cupens semifinal besegrade man Barcelona på Camp Nou och spelade oavgjort hemma, vilket tog laget till final mot belgiska Club Brügge. I första finalmatchen hemma på Anfield vann Liverpool med 3–2 (mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff). Returen i Brygge slutade 1–1 efter mål av Keegan, och Liverpool hade vunnit UEFA-cupen för andra gången.
Liverpool försvarade ligatiteln säsongen 1976/77 då man var obesegrade på Anfield. I Europacupen besegrade man på hösten nordirländska Crusaders och turkiska Trabzonspor. Liverpool hade det inte lätt på bortaplan mot det turkiska laget och förlorade med uddamålet, men på Anfield säkrade man kvartsfinalplatsen genom att vinna med 3–0. I kvartsfinalen väntade franska Saint-Étienne och även den här gången förlorade Liverpool bortamatchen med 1–0. I returen vann Liverpool med 3–1, men det var först i slutminuterna som inhopparen David Fairclough kunde göra det avgörande målet. Att komma in från avbytarbänken och göra avgörande mål var något av Faircloughs specialitet, och han kallades också "Superavbytaren".[6] Seger över FC Zürich i semifinalen gav Liverpool en plats i Europacupfinalen. Precis som i 1973 års UEFA-cupfinal stod Borussia Mönchengladbach för motståndet och även den här gången segrade engelsmännen. Matchen, som spelades på Olympiastadion i Rom, slutade 3–1 efter mål av Terry McDermott, Tommy Smith och Phil Neal på straff. Detta var Kevin Keegans sista match i Liverpool innan han såldes till Hamburger SV för 500 000 pund. Liverpool hade även gått till final i FA-cupen, en match som spelades fyra dagar innan Europacupfinalen. I FA-cupfinalen gjorde Jimmy Case Liverpools enda mål, vilket inte räckte mot Manchester United som vann med 2–1.
Inför säsongen 1977/78 värvades Kenny Dalglish från Celtic för rekordsumman 440 000 pund för att ersätta Kevin Keegan. Man värvade också den skotske mittbacken Alan Hansen, som kom att spela över 600 matcher för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, sju poäng efter Nottingham Forest. Man gick till final i Ligacupen för första gången, men förlorade även där mot Nottingham Forest efter 0–0 på Wembley och 0–1 i omspelet på Old Trafford. I Europacupen besegrade man Dynamo Dresden, Benfica och Borussia Mönchengladbach. I finalen på Wembley besegrade Liverpool återigen Club Brügge efter att Kenny Dalglish gjort matchens enda mål. Nästa säsong blev Liverpool utslaget av Nottingham Forest redan i första omgången av Europacupen, men lagets resultat i ligan säsongen 1978/79 var något utöver det vanliga. Liverpool tog rekordmånga 68 poäng efter 30 segrar, åtta oavgjorda och fyra förluster. Laget gjorde 85 mål (Dalglish var bäst med 21 fullträffar) och släppte bara in 16. Hemma på Anfield var laget oslagbart och vann 19 av 21 ligamatcher och släppte bara in fyra mål. I september kom Tottenham, med de argentinska världsmästarna Ardiles och Villa, till Anfield och blev totalt utspelat av Liverpool som vann med 7–0. Det sista målet kom till efter en kontring som började i eget straffområde. Målvakten Clemence satte igång spelet och via Ray Kennedy och Dalglish fick David Johnson bollen i mittcirkeln. Han spelade ut bollen på vänsterkanten där Heighway kom farande och på ett tillslag slog han ett perfekt inlägg till McDermott, som efter att ha gjort en löpning över hela plan kunde nicka bollen i mål utan chans för Tottenhams målvakt Barry Daines. Bob Paisley sade efteråt att det måste varit det bästa målet som någonsin gjorts på Anfield.
Ännu en ligatitel bärgades 1979/80, men laget blev utslaget i semifinalen av både FA-cupen och Ligacupen. FA-cupsemifinalen mot Arsenal slutade 0–0 och det skulle krävas tre omspelsmatcher innan Liverpool fick ge sig. 1981 vann Liverpool Ligacupen för första gången. Finalen mot West Ham United slutade 1–1 sedan vänsterbacken Alan Kennedy gjort mål två minuter före slutet av förlängningen. I omspelet på Villa Park i Birmingham vann Liverpool med 2–1 efter mål av Kenny Dalglish och Alan Hansen. Det blev även seger i Europacupen för tredje gången på fem år. I första omgången mötte man Uleåborg från Finland och efter 1–1 på bortaplan vann Liverpool returen på Anfield med hela 10–1. Segrar över Aberdeen, CSKA Sofia och Bayern München gjorde att man tog sig till final mot Real Madrid. Alan Kennedy gjorde det enda målet i finalen på Parc des Princes i Paris.
Under säsongen 1981/82 etablerade sig den walesiske anfallaren Ian Rush i laget och blev klubbens bäste målskytt med totalt 30 mål. Man hade även en ny målvakt i Bruce Grobbelaar som ersatte Ray Clemence. Från Brighton värvades försvararen Mark Lawrenson för 900 000 pund vilket inte bara gjorde honom till Liverpools dyraste spelarköp utan även Storbritanniens dyraste försvarsspelare.Liverpool vann ligan fyra poäng före Ipswich Town. Man besegrade även Ipswich i semifinalen av Ligacupen och slog sedan Tottenham med 3–1 i finalen, men först efter förlängning. Ronnie Whelan hade utjämnat i slutminuterna av ordinarie speltid och han gav även laget ledningen i förlängningen innan Ian Rush fastställde slutresultatet. Liverpool blev ligamästare även 1982/83, då man avgjorda ligan tidigt. Trots fem förluster de sex sista ligamatcherna slutade laget elva poäng före tvåan Watford. Det blev även seger i Ligacupen efter finalseger med 2–1 över Manchester United efter förlängning. Vänsterbacken Alan Kennedy blev återigen målskytt i en cupfinal och Ronnie Whelan gjorde segermålet i förlängningen. Efter säsongen avgick Bob Paisley som Liverpools mest meriterade tränare genom tiderna. Under nio säsonger förde han klubben till sex ligatitlar, tre ligacupvinster, tre europacupvinster och en UEFA-cupvinst.
1983–1991: Läktarkatastrofer och fortsatt dominans
Den tidigare assisterande tränaren Joe Fagan tog över efter Paisley och under sin första säsong som huvudansvarig ledde han laget till tre stora titlar. Liverpool slutade tre poäng före Southampton i ligan och blev därmed mästare för tredje året i rad. Dessutom vann Ian Rush skytteligan på 32 mål. Liverpool tog sin fjärde raka seger i Ligacupen, men vägen till finalen var krokig. Flera matcher gick till omspel och i semifinalen mot Walsall fick man bara oavgjort på hemmaplan, men vann sedan returen. Finalen mot Everton på Wembley slutade mållös, men i omspelet på Maine Road i Manchester gjorde Liverpools Graeme Souness matchens enda mål. Lagets tredje titel för säsongen kom efter att man besegrat italienska Roma i Europacupfinalen. På vägen mot finalen besegrades Odense, Athletic Bilbao, Benfica och FC Dinamo Bucureşti. Finalen spelades på Romas hemmaplan, Olympiastadion i Rom. Phil Neal gav Liverpool en tidig ledning, men Roberto Pruzzo kvitterade strax innan paus. Det blev inga fler mål och matchen fick avgöras på straffsparkar. Steve Nicol missade den första straffsparken, men Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykade motståndarna så till den grad att både Bruno Conti och Francesco Graziani missade sina straffsparkar.[9] Phil Neal, Graeme Souness och Ian Rush gjorde mål för Liverpool och efter Grazianis miss kunde Alan Kennedy slå in den avgörande straffsparken.
Inför säsongen 1984/85 värvades den danske mittfältaren Jan Mölby från Ajax. Tidigare under året hade man även köpt den målfarlige mittfältaren John Wark från Ipswich. Under sin första hela säsong i Liverpool blev Wark klubbens bäste målskytt, men man kunde inte försvara ligatiteln utan kom på andra plats, tretton poäng efter lokalkonkurrenten Everton. I FA-cupen blev laget utslaget i semifinalen av Manchester United efter omspel, men i Europacupen gick Liverpool till final. Det blev förlust mot Juventus efter ett straffsparksmål av Michel Platini, men matchen överskuggades av händelserna på Heyselstadions läktare. Anhängare till Liverpool bröt sig igenom ett stängsel och gick till attack mot Juventussupportrarna, som försökte fly. Trycket blev för stort på en vägg som kollapsade och krossade de flyende människorna. 39 människor miste livet, de flesta italienare, och Liverpool blev avstängda från europeiskt cupspel i sex år. Övriga engelska klubbar blev avstängda i fem år.
Joe Fagan valde att inte förlänga kontraktet efter Heyselkatastrofen och Kenny Dalglish fick rollen som spelande tränare. Säsongen 1985/86 lyckades Liverpool som tredje klubb under 1900-talet att vinna Dubbeln, det vill säga både ligan och FA-cupen. Laget slutade två poäng före Everton som även fick se sig besegrade i FA-cupfinalen. Efter underläge i paus kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Ian Rush och ett av Craig Johnston. Ett år senare fick Liverpool ge sig mot sin ärkerival då man kom på andra plats, sju poäng efter Everton. Man gick även till final i Ligacupen, men Ian Rushs mål räckte inte mot Arsenal, som vann med 2–1. På vägen mot final hade Liverpool bland annat besegrat Fulham med 10–0. Sommaren 1987 såldes skyttekungen Ian Rush till Juventus, men Dalglish hade ett halvår tidigare gjort klart med hans ersättare John Aldridge från Oxford, som i det närmaste var en kopia av Rush. Liverpool värvade dessutom den tekniske vänsteryttern John Barnes från Watford, som under sin första säsong i Liverpool blev vald till årets spelare i England. Den tredje stora affären sommaren 1987 var köpet av den engelske landslagsanfallaren Peter Beardsley från Newcastle för den brittiska rekordsumman 1,9 miljoner pund.[11] Värvningarna betalade sig då Liverpool återtog ligatiteln efter att ha slutat nio poäng före Manchester United på andra plats. Liverpool gick även till final i FA-cupen, men förlorade där mot Wimbledon i en av de största överraskningarna i cupens historia. John Aldridge blev dessutom förste spelare att missa en straffspark i en FA-cupfinal.
Inför säsongen 1988/89 köptes Ian Rush tillbaka från Juventus. Liverpool kom på andra plats i ligan, på samma poäng som Arsenal men med färre gjorda mål. Ligan avgjordes i säsongens sista match då de båda lagen möttes på Anfield. Liverpool hade råd att förlora med ett mål, men i matchens slutsekunder gav Michael Thomas Arsenal ledningen med 2–0 och avgjorde ligan. Liverpool gick därmed miste om Dubbeln, då man sex dagar tidigare hade besegrat Everton med 3–2 i FA-cupfinalen. John Aldridge gav Liverpool en tidig ledning, men Everton kvitterade och matchen gick till förlängning. Ian Rush blev, precis som i 1986 års final, hjälte efter att ha gjort två mål i förlängningen. Inför semifinalen mot Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield den 15 april 1989 inträffade en av de största läktarkatastroferna som drabbat England. Det stora antalet supportrar som ville ta sig in på arenan gjorde att polisen öppnade ett antal ingångar som saknade vändkors. Detta ledde till att publiken vällde in på arenan och folk som redan hade kommit in krossades mot stängslen som skiljde läktarna från planen. Totalt omkom 96 personer och händelserna ledde till den så kallade Taylorrapporten, som uppmanade till att avskaffa stängsel och ståplatsläktare på de engelska fotbollsarenorna.
Säsongen 1989/90 tog Liverpool sin artonde ligatitel efter att bland annat ha besegrat Crystal Palace med 9–0. I FA-cupens semifinal förlorade man dock mot samma lag med 4–3. Dagen efter att Liverpool spelat 4–4 mot Everton i omspelet av femte omgången i 1991 års FA-cup avgick tränaren Kenny Dalglish. Ronnie Moran tog tillfälligt över som tränare, men laget förlorade det andra omspelet mot Everton och man lyckades inte heller försvara ligatiteln utan kom på andra plats. Vid det laget hade klubben anställt en permanent efterträdare till Dalglish, nämligen Graeme Souness, som tidigare hade spelat i Liverpool. Andraplatsen i ligan säsongen 1990/91 innebar att Liverpool varit bland de två bästa tio år i rad, men det skulle visa sig att storhetstiden nu var över.
1991–1998: Svacka under Souness och Evans
Graeme Souness fick en relativt bra start som tränare i Liverpool. Man kom visserligen bara sexa i ligan, men istället vann man FA-cupen efter att ha besegrat Sunderland med 2–0 på Wembley (mål av Michael Thomas och Ian Rush). Under säsongen gjorde Liverpool återkomst i det europeiska cupspelet efter den sex år långa avstängningen, men blev utslaget av italienska Genoa i fjärde omgången av UEFA-cupen. Efter segern i FA-cupen 1992 lyckades inte Souness föra laget till några nya framgångar, och efter en överraskande förlust mot Bristol City i femte omgången av FA-cupen i januari 1994 avgick Souness. Roy Evans, som hade varit spelare och ledare i klubben sedan 1960-talet, tog över som tränare. Han hade varit med i Liverpools "boot room" där han tillsammans med Bob Paisley och Joe Fagan planerade klubbens verksamhet.[13]
Evans tog över ett lag med unga talanger som Robbie Fowler och Steve McManaman och säsongen 1994/95 vann Liverpool Ligacupen efter seger med 2–1 över Bolton Wanderers i finalen (båda målen av McManaman). Sommaren 1996 satte Liverpool nytt brittiskt övergångsrekord genom att värva anfallaren Stan Collymore från Nottingham Forest för 8,5 miljoner pund.[14] Fowler och Collymore bildade ett farligt anfallspar och veteranen Ian Rush fick allt oftare sitta på bänken. Laget gick till final i FA-cupen 1996, men förlorade där mot Manchester United med 1–0. Efter säsongen gick Ian Rush över till Leeds United efter att ha gjort 346 mål på 660 matcher för Liverpool. Följande säsong ledde Liverpool ligan vid flera tillfällen, men man slutade till sist på fjärde plats. Laget tog sig även till semifinal i Cupvinnarcupen, men förlorade mot franska Paris Saint-Germain. Säsongen 1997/98 kom Liverpool på tredje plats i Premier League och under året etablerade sig den unge anfallaren Michael Owen i laget. Owen blev delad skytteligavinnare med 18 mål och blev också engelska landslagets yngste debutant.
1998–2007: Cupframgångar
Inför säsongen 1998/99 anställdes den franske tränaren Gérard Houllier för att arbeta tillsammans med Roy Evans. Efter en bra start började det gå sämre och i november lämnade Evans Liverpool. Med Houllier som ensam ansvarig slutade laget sjua i ligan, men under de följande åren förbättrade man sig tack vare nya spelare som finländske försvararen Sami Hyypiä och engelske mittfältaren Steven Gerrard och säsongen 2000/01 vann Liverpool tre cuptitlar. I februari 2001 mötte man Birmingham City i ligacupfinalen. Vid full tid var ställningen 1–1 efter att Robbie Fowler gjort Liverpools mål. Liverpool vann sedan straffsparksläggningen med 5–4 och tog sin sjätte seger i Ligacupen. I maj avgjorde Michael Owen FA-cupfinalen mot Arsenal efter att med två sena mål vänt ett underläge till seger med 2–1. Fyra dagar senare väntade UEFA-cupfinal mot spanska Deportivo Alavés på Westfalenstadion i Dortmund. På vägen mot finalen hade Liverpool besegrat Rapid Bukarest, Slovan Liberec, Olympiakos, Roma, Porto och Barcelona. Matchen blev den målrikaste UEFA-cupfinalen någonsin och vid full tid var ställningen 4–4. Liverpool tog tidigt ledningen med 2–0 genom mål av Markus Babbel och Steven Gerrard. Gary McAllister gjorde 3–1 på straff några minuter före paus, men i andra halvlek kom spanjorerna tillbaka till 3–3. Robbie Fowler gav Liverpool ledningen på nytt, men en Alavéskvittering i 89:e minuten tog matchen till förlängning. Fyra minuter före slutet av förlängningen gjorde Delfi Geli ett självmål som gav Liverpool segern.
Säsongen 2001/02 slutade Liverpool på andra plats i Premier League, vilket var lagets bästa ligaplacering på elva år. Året efter tog man ytterligare en cuptitel då man besegrade Manchester United med 2–0 i Ligacupfinalen på Millennium Stadium i Cardiff efter mål av Steven Gerrard och Michael Owen. Liverpool lyckades dock inte på allvar utmana Arsenal och Manchester United i kampen om ligatiteln och efter säsongen 2003/04 lämnade Houllier klubben och ersattes av spanjoren Rafael Benitez, som hade tagit Valencia till seger i spanska ligan och UEFA-cupen. Även Michael Owen lämnade klubben för att pröva lyckan i Real Madrid..
Rafael Benitez första säsong slutade med en femteplats i Premier League, men i cupspelet gick det bättre. Laget gick till final i Ligacupen, men förlorade mot Chelsea med 3–2 efter förlängning trots att John Arne Riise givit Liverpool ledningen redan i den första spelminuten. Säsongens stora händelse var dock Champions League-finalen, dit Liverpool hade tagit sig via segrar över Juventus i kvartsfinalen och Chelsea i semifinalen. I finalen, som spelades på Atatürk-stadion i Istanbul, mötte man italienska Milan. Liverpool fick en mardrömsstart, släppte in ett mål redan i den första minuten och i paus var ställningen 0–3. Tre mål inom loppet av sju minuter i andra halvlek av Steven Gerrard, Vladimir Smicer och Xabi Alonso gjorde dock att matchen slutade 3–3 och fick avgöras via straffsparksläggning. Liverpools målvakt Jerzy Dudek räddade två straffar och Liverpool vann straffsparksläggningen med 3–2 och tog därmed sin femte seger i Europacupen. Då Liverpool inte slutade bättre än femma i ligan skulle laget inte fått möjlighet att försvara sin Champions League-titel, men till slut gavs man chansen att gå in i första kvalomgången av Champions League 2005/06.[15] Det gick dock inte lika bra som föregående säsong, utan laget blev utslaget av Benfica i åttondelsfinalen. Liverpool vann istället en dramatisk FA-cupfinal mot West Ham United. Två mål av Steven Gerrard och ett av Djibril Cissé gjorde att matchen slutade 3–3. Liverpool vann straffsparksläggningen och tog sin sjunde seger i FA-cupen. Säsongen 2006/2007 tog man sig åter hela vägen till final i Champions League. Precis som två säsonger tidigare stod Milan för motståndet men den här gången tog italienarna revansch genom att vinna matchen med 2-1.
Den 6 november 2007 skrev Liverpool Champions League-historia genom att vinna med 8-0 mot turkiska Besiktas på hemmaplan, vilket är den största segermarginalen någonsin i turneringen.
Färger och klubbmärke Xabi Alonso i Liverpools klassiska helröda matchställLiverpools traditionella klubbfärger är rött och vitt, men under de första åren spelade man i blåvita tröjor. I början av 1900-talet började laget spela i röda tröjor och vita byxor (färgerna på strumporna alternerade under åren mellan svart, rött och vitt). Under Bill Shanklys tid introducerades det berömda helröda matchstället. Inför en Europacupmatch mot Anderlecht 1964 kom Shankly in i omklädningsrummet och bad Ron Yeats ta på sig ett par röda shorts som skulle matcha de röda tröjorna. Tanken var att den röda färgen skulle ha en psykologisk effekt – spelarna såg större och farligare ut och motståndarna skulle bli ängsliga. Shankly gillade vad han såg, och när Ian St. John föreslog att man även skulle ha röda strumpor föddes den numera klassiska Liverpooldräkten.
Liverpools reservställ har ofta bestått av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. I slutet av 1970-talet introducerades ett tredje matchställ i helgult som användes i bortamatcher mot lag som spelade i rött och vitt, som till exempel Sunderland. Under några år i slutet av 1980-talet gick reservstället i helgrått och på 1990-talet förekom reservställ bestående av gröna tröjor och vita byxor.
Liverpools klubbmärke utgörs av en sköld med texten Liverpool Football Club. Inuti skölden finns en avbildning av en så kallad liverbird, en fantasifågel som är en korsning mellan en örn och en skarv. Liverbirden är också symbol för staden Liverpool. Ovanför skölden återfinns texten You'll Never Walk Alone tillsammans med det järnkonstverk som sitter ovanpå Shankly Gates, en av ingångarna till Anfield. På varsin sida om skölden finns två lågor som symboliserar Hillsborough memorial som är en minnesplats utanför Anfield uppförd för att hedra de 96 människor som omkom vid Hillsborougholyckan 1989.[18]
Hemmaarena Huvudartikel: Anfield (fotbollsarena) The KopAnfield byggdes 1884 och var Evertons hemmaarena fram till 1892. Efter en konflikt gällande hyran flyttade Everton till Goodison Park och Anfields ägare John Houlding bildade Liverpool FC som sedan dess har haft Anfield som hemmaarena.
1906 döptes en av läktarna på ena kortsidan till Spion Kop (eller bara The Kop) efter en ås i Natalprovinsen i Sydafrika där ett slag utkämpades under andra boerkriget. I slaget omkom flera soldater från Liverpool.[19] The Kop kunde ta uppemot 30 000 åskådare, men efter Hillsborougholyckan bestämdes att ståplatsläktare skulle avskaffas. I mitten av 1990-talet revs The Kop och ersattes av en sittplatsläktare med plats för 12 409 åskådare.
På motsatt sida av The Kop finns Anfield Road Stand där bortalagets supportrar håller till. Läktaren byggdes om 1998 och fick två våningar med plats för sammanlagt 9 274 åskådare. Huvudläktaren, Main Stand, uppfördes 1895 och var då arenans första stora utbyggnad. Main Stand, vars kapacitet är 12 277 åskådare, byggdes om 1973 och fick då ett nytt tak. Läktaren på den andra långsidan hette ursprungligen Kemlyn Road Stand, men i samband med klubbens 100-årsjubileum 1992 döptes den om till Centenary Stand (kapacitet: 11 762).[20]
Anfields publikrekord är 61 905 åskådare och sattes i en match mellan Liverpool och Wolverhampton Wanderers 1952.[20]
Spelare Steven Gerrard har varit en viktig spelare i Liverpool under 2000-talet.Under åren har flera framstående spelare uppträtt i Liverpools tröja. Exempel på spelare som var aktiva i Liverpool före andra världskriget är backen Ephraim Longworth som blev klubbens förste engelske landslagskapten och målvakten Elisha Scott som tillbringade 22 år i Liverpool. Klubbens främste målskytt under 1920- och 30-talen var Gordon Hodgson som är den spelare i Liverpool som gjort flest hattrick.[21] Under perioden efter andra världskriget gjorde anfallaren Billy Liddell så stort intryck att klubben fick smeknamnet "Liddellpool".[3]
När Liverpool etablerade sig som en storklubb under Bill Shanklys ledning var mittbacken Ron Yeats, som beskrevs som en "koloss", en av nyckelspelarna.[22] En annan viktig spelare var anfallaren Roger Hunt som gjorde 245 ligamål och även var med och blev världsmästare med engelska landslaget 1966. I början av 1970-talet värvades Kevin Keegan som senare blev utsedd till årets spelare i Europa (vid det laget hade han dock sålts till Hamburg).
Under Bob Paisleys ledning värvades två spelare från Skottland 1977: Alan Hansen, som var med om att vinna Europacupen tre gånger, och Kenny Dalglish, som firade stora framgångar både som spelare och tränare i klubben. 1980 värvades Ian Rush som blev klubbens bäste målskytt genom tiderna.
Under 1990-talet kom flera unga spelare fram från Liverpools ungdomsakademi, däribland Steve McManaman, Robbie Fowler, Jamie Carragher och Michael Owen. Den sistnämnde blev utsedd till årets spelare i Europa 2001. Från akademin kom även Steven Gerrard, som tog över lagkaptensbindeln efter Sami Hyypiä.
Meriter Engelska mästare: 18 gånger (1901, 1906, 1922, 1923, 1947, 1964, 1966, 1973, 1976, 1977, 1979, 1980, 1982, 1983, 1984, 1986, 1988, 1990) FA-cupen: 7 gånger (1965, 1974, 1986, 1989, 1992, 2001, 2006)
Engelska ligacupen: 7 gånger (1981, 1982, 1983, 1984, 1995, 2001, 2003) FA Community Shield: 15 gånger (1964*, 1965*, 1966, 1974, 1976, 1977*, 1979, 1980, 1982, 1986*, 1988, 1989, 1990*, 2001, 2006) [*=delad]
UEFA Champions League: 5 gånger (1977, 1978, 1981, 1984, 2005)
UEFA-cupen: 3 gånger (1973, 1976, 2001)
UEFA Super Cup: 3 gånger (1977, 2001, 2005)
