Lussefirande

Lucia

De tidigaste uppgifterna om "lussefirande" med mat och dryck, musik och upptåg är från 1700- 
talet och kommer från Västsverige. Där var det vanligt att husets folk väcktes tidigt om 
morgonen av en vitklädd flicka med ljuskrans kring håret och som bjöd på dryck, ofta glödgat 
vin. Troligen kom seden till de värmländska och västmanländska bruken med inflyttade 
bruksförvaltare och smeder från Tyskland.
Den 13 december bär sedan medeltiden det katolska helgonet Lucias namn. Enligt den gamla 
kalendern som gällde till 1753 inföll årets längsta natt vid Lucia. Lucianatten var full av 
varsel och förebud då man måste vara försiktig. Enligt den nya kalendern infaller 
vintersolståndet 20-21 december, men föreställningen om Lucianatten som den mörkaste natten 
levde kvar.
I universitetsstäderna Lund och Uppsala tog de västsvenska studenterna upp Luciafirandet under 
1800-talets lopp. På Skansen kunde besökare 1893 för första gången möta Lucia i vit dräkt och 
med ljuskrona på huvudet. Det var i den formen hon kom att bli känd och firad.
Folkrörelserna tog upp Luciafirandet vid sekelskiftet, men riktig fart på Luciafirandet blev 
det först när Stockholms dagblad 1927 ordnade en tävling där Stockholms Lucia röstades fram. 
Efterhand svalnade intresset för tävlingen men lussandet i hem, skolor och på arbetsplatser 
hade då blivit en tradition.