Hemlösa i luciatåg genom Stockholm

Hemlösa i luciatåg genom Stockholm

Personligt, jag har nog aldrig kommit i kontakt med de hemlösa sitvation och ibland blir jag berörd som när jag var inne på sergel och såg tre hemlösa sova på marken och alla glada människor som köpte julklappar och gjorde av med pengar och såg ingen som skänkte några kronor men jag är inte bättre jag för jag gav dom inte hellre några kronor och det hade jag råd med för jag har ett hem och en familj som älskar mig, jag är som dom tre aporna "ser inget, hör inget, sänger inget" så jag ska ge mig själv ett nyårs löfte att jag skall ialla fall köpa tidningen 

Situation Sthlm är en månadstidning om Stockholm för stockholmare, som visar staden ur ett gatuperspektiv. Situation Sthlm skriver både om personer som är kända och personer innan de blir kända. Tidningen bevakar också sociala frågor - vad som görs och inte görs för hemlösa i staden.

Och köpa boken boken Hemlös - med egna ord

Artikel i DN.se

Stor manifestation – allt fler unga blir uteliggare

Under lördagseftermiddagen gick Stockholms hemlösa luciatåg genom staden. Tåget var en manifestation för att hjälpa dem att hitta bostäder.

– Det har blivit många fler unga uteliggare på bara ett år, säger tågets lucia Marika Markovits, direktor på Stadsmissionen.

I år är drygt 19 000 personer hemlösa i Sverige, av dem bor 3000 i Stockholm.

– Flera hundra sover ute, ofta i trapphus eller på offentliga toaletter. Varje vinter fryser många ihjäl, säger Willy Höijer, ansvarig för hjälporganisationen Helping Hands.

Risk att fastna

På ett år har antalet hemlösa bland unga upp till 30 år ökat med 13 procent i Stockholm.

– Risken är stor att de fastnar. Det är nästan omöjligt att få tag på en bostad efter att man blivit hemlös, säger Marika.

Var fjärde psyksjuk hemlös

Största ökningen bland hemlösa kom när man stängde institiutioner för personer som var psykiskt funktionshindrade för femton år sedan. I dag är var fjärde person med ett psykiskt funktionshinder hemlös.

– Politiker borde satsa betydligt mer på boende och vård för de här personerna, säger Marika Markovits. Alla städer skulle införa en nollvision för hemlösa, som man nu har gjort i Stockholm.

Källa:http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3988990.ab

Här kan du läsa mer

Raines dagbok 117

Fredagen 31 oktober. Kom till Medborgarplatsen elva-tolv på kvällen, eftersom det var Halloween var folk i allmänhet fullare än vanligt. Hade missat att köpa några öl eller cider innan Systembolaget stängde, så jag tyckte att det var ok när jag hittade två kalla cider som någon öppnat utan att dricka något. Det är väl så det går till när vissa säger att de druckit arton öl och åtta cider under en kväll.

Ställde min ryggsäck (en sådan där med tjugo fack) på gröna lådan bredvid Pressbyrån och ciderburkarna bredvid. Sparkade på en kasse som låg på golvet. Några tomma burkar. Vände på kassen, förutom burkarna hoppade några fimpar ut som jag föste med fötterna fram till papperskorgen. Där låg en slät hundralapp. Gick några steg fram till spärrvakten för att tala om att ibland får man betalt av ödet, när man tar upp skräp efter sig.

Det tog inte många sekunder, för när jag vrider på huvudet ser jag att någon snott min väska. Personliga papper och några telefonladdare. Dessutom blev jag av med mina fyra Situation Sthlm några timmar tidigare. Jag bad en kille hålla i kassen medan jag gjorde något. När han gick fick jag aldrig tillbaka kassen, vet inte om han gjorde så med flit eller inte.

Under nästan två veckor i slutet av oktober tog jag hand om en kompis lägenhet i Skarpnäck. En kille till som skulle vara där bytte ut sig själv mot en annan, så han som ägde lägenheten blev inte glad när han kom hem och var på fyllan.

Torsdagen 6 november. Barack Obama blev USA:s president och några boende på Kungsgatan var missunnsamma mot mig och en kompis som hade hittat ett tomt utrymme i en port, med två fåtöljer, en byrålåda och en vattenho. Vi sov bra där i tre nätter. Vi störde ingen och städade varje dag, så det såg bättre ut än innan.

När redaktionen stängde åkte jag tunnelbanan mot Söder med några av tidningssäljarna. Jag frågade en av dem, Lasse, varför han haltade. Dagen innan hade han kommit i bråk med några skinheads när han försökte försvara två utländska tjejer och en kille. Då blev Lasse huggen med en syl. Enligt Lasse hade det svullnat rätt mycket på ett dygn.

Berättade att en snäll kurator hjälpte mig på Södersjukhuset när jag vaknade upp efter nedsövningen och fått fingrarna amputerade för några år sedan. Fick mediciner för mellan sju hundra och åtta hundra kronor betalda och nitton hundra kronor i kontanter från en fond. Det tog bara en dryg timme för henne att ordna det. När vi hoppade av på Skanstulls perrong stod hon plötsligt där, tror hon heter Sylvia.

Hållpunkten bakom Mariapol som ska hjälpa dem som har det svårast var inte så hjälpsamma när jag kom dit för tredje gången på ett halvår skällde de ut mig för att jag behövde penicillin så ofta.

Fredagen 7 november. Är jättetrött. En halvtimme kvar tills redaktionen stänger. I natt hittade jag en tvättstuga på Söder, som jag kunde tvätta mina kläder i. Kände mig så skitig, så jag skrubbade mig själv också. Tur att ingen kom när jag stod naken där mellan tre och fem på natten. Hade nya strumpor och kallsingar som jag fått av en kompis, men tröjan bland annat fick jag lägga i torkskåpet några timmar. Tänkte åka ner till Göteborg när jag fyller år 10 november.

Det är ju bara några dagar kvar och jag äger inte en spänn. Vet inte var jag ens ska få ihop till respengar dit och till uppehälle.

Sofiia (med två i) med mamma Anki och två gulliga tjejer från Gävle som är kompisar med lena i Södertälje och alla andra runt om i landet som läser tidningen och vår bok - god jul på er allihop! Förhoppningsvis blir den bra.

Raine Gustafsson, försäljare Hornstull

Utdrag ur boken Hemlös - med egna ord

 Visste inte att jag var gift

Av Susanna Berner ( september 2007, nr 123 )

Finns det någon som varit gift i två år, utan att veta om det? – Jo, jag. Jag skulle inte vilja säga att man har god kontroll över sitt liv då! Jag har inte fattat ett dugg om någonting, ingenting om någonting, skulle jag våga påstå. Jag har irrat runt i tillvaron, sökande efter jag vet inte vad.

Jag har sökt efter "Great balls of fire", mycket bra uttryck som jag snott av min goda vän Gunilla. Vart jag mig i världen vänder, ser jag löss med gula tänder, amen. I min enfald trodde jag att man skulle bli mer vis med åren, men allt

eftersom tiden går, desto mindre vet jag.

Inte heller har jag några lösningar att komma med. Jag vet inte ens hur jag ska kunna hjälpa de barn som svälter och jag känner mig inte delaktig i någon politik, vare sig den är världslig, kommunal eller på hemmaplan.

Gud vare med er, för jag har inte tid. Jag fick förresten veta att jag var gift när jag

skulle söka bostadsbidrag. Jag satt som ett fån i telefonen. Den kärleken kan inte ha varit så stor.

Stackars karl som råkar ut för något dylikt. Det känns som att jag levt på låtsas,

ingenting har varit på riktigt. Inte ens ett äktenskap, eller vad jag ska kalla det.

En annan gång var jag gift i tio år, av detta kommer jag ihåg en del fragment.

Det är som sagt inte lätt att vara ödmjuk, när man är så bra som jag. Jag kan tycka i mitt ego att jag är något fantastiskt, så in i norden bra, att det är konstigt att folk i min omgivning inte inser vilken fantastisk människa jag är.

 

Jag grät så att tiden försvann

Av Tommy Erlholt ( mars 2006, nr 107)

Min storasyster sa att jag växte upp i skräckens hus. Hon kunde flytta och jag

tvingades bo kvar. Jag föddes 1952 i Mälarhöjden och växte upp i Hässelby.

Mor var kärleksfull, varm och godhjärtad.

De första åren var jag aldrig rädd när hon var i närheten. Min mor var fullt kapabel att ta hand om oss barn. Men far har bara gjort min familj illa med knytnävar, knivar, pistoler, sprit och fyllkompisar.

När jag var fem – sex år blev barnavårdsnämnden inkopplad. Jag och min lillebror sattes på barnhem. Vet inte varför han klarade sig bättre där än jag.

Det var femton– tjugo andra barn där. De lekte på gården, hoppade omkring och skojade. Medan jag satt vid en stor leksaksbil av trä och grät. Jag kände mig ensam. Barnavårdsnämnden hade "kidnappat" oss från mors trygghet och fört oss till en sovsal där sängar stod på rad.

Ingenting påminde om hemma och jag saknade mor. Tryggheten slets bort av

den elaka personalen och dess bestraffningsmetoder.

Varje dag grät jag bland främmande människor. Jag vet inte hur länge jag var där,

jag grät så mycket att tiden försvann. Sedan minns jag fosterhemsplaceringen hos

ett par som inte hade någon erfarenhet av barn.

Jag isolerades från omvärlden. De gav mig en hink och en bärplockare och sedan fick jag arbeta. På kvällen fick jag en tallrik buljong, lite grönsaker och en hård brödbit. Jag var lika hungrig efteråt som innan. Fick inte mer fast jag bad om det.

Frukosten minns jag inte, eller lunchen. Kvällsmåltiden var nog enda måltiden.

Sedan kom jag till familjen Hansson. Han var portvakt på Östermalm. Där fick jag passa deras barn, skotta kol och fylla två storavärmepannor som värmde upp ett hyreshus.

Jag fick springa och köpa Expressen, handla, diska och städa. Det gick inte bra i skolan. Jag började känna mig annorlunda. Var rädd och följde hela tiden människors rörelser.

De stränga lärarna i Hedvig Eleonora skola var tillräckligt skäl för att skolka. Det var heller ingen som tog sig an mina problem. Som att jag inte kunde läsa. Jag degraderades till Jakobs skolas observationsklass.

Där blev det bus, rökning, thinner och öl. Vi sprängde kemisalen i luften med koncentrerat natrium. Sedan rymde jag hem till min mor efter att herr Hansson misshandlat mig med sparkar och slag efter en misslyckad smuggeltur.

I dag ser jag att jag inte bar ansvaret. Barnavårdsnämnden hade ansvaret att se

till att jag fick lära mig ett yrke och uppfostras till en laglydig arbetande medborgare.

De tog det inte. De fosterhem jag varit på gjorde det inte heller, utan tog bara emot pengar från barnavårdsnämnden.

När jag fyllde arton hamnade jag i fängelse. Jag hade försvarat min bror från två sjömän som hotat att döda honom. Dem misshandlade jag grymt. Den ene såg död ut, så jag släpade honom utför en trappa och skulle begrava honom i buskarna.

Men polisen kom och sjömännen klarade sig med avslagna käkben, utslagna tänder, krossade näsor och blåmärken.

Jag slog aldrig första slaget vid misshandelshistorierna som ledde till fängelsestraff. Mitt spritmissbruk ledde till delirium. Men spriten har också varit ett stöd, en krycka för min rädsla och otryggheten jag bär på sedan barnhemsplaceringen.

Det finns läkarintyg på att jag är alkoholist. Första fängelsestraffet fick jag när jag var arton, 1968.

Sedan följde hemlösheten mellan straffen. Sammanlagt har jag förlorat femton – tjugo år på fängelsevistelser. Jag har sovit i portar och källare, på parkbänkar och i kojor i skogen.

Jag har vistats på familjehem mellan straffen också. Eftersom jag är utbildad motorman och landskapsvårdare blev jag utnyttjad. Fick arbeta i skogen, hugga timmer och ved utan lön. Jag har aldrig fått lön på kåken, familjehem eller fosterhem.

Barnavårdsnämnden har brustit i omsorg och ansvar för ett barns liv. Många missbrukare i våra städer är före detta barnhemsbarn. Jag tror det här är ett stort problem och vill att det här ska bli en varningsklocka och skapa förståelse för hemlösa och missbrukande människor.

Och att någon med intelligens och framåtanda kan ta sig an det här. Själv känner jag mig för trött. Men sedan tio år kämpar jag, tillsammans med min fru och

dotter, för att få ett värdigt liv.

Mer texter finns i boken Hemlös - med egna ord.

Källa: http://www.situationsthlm.se/